Åh Samsung och jag

Min Samsung och jag sjunger tillsammans igen, vi är synkronicerade.
Det var länge sedan sist och jag har varit tvungen att slita ut ett par tre supportänglar för att få det hela att fungera.
Nu kan jag läsa mina mejl igen, jag kan se vilket konferensrum jag ska ta mig till när jag ska på konferens, jag kan kolla börskurserna i Tokyo och läsa av termperaturen utanför fönstret, alla sådana saker som alla människor gör nuförtiden.
Och mycket mer därtill.
Instruktionsboken till min Samsung är nittiofyra sidor lång.
Skulle aldrig falla mig in att läsa den.
Jag är en otacksam kund.
Den senaste telefonsupportängeln, som har ägnat halva sin arbetsdag till att få ordning på den lilla apparaten, sa att min version av den här galaktiska androiden var jäääääääääättegammal.
Oj, sa jag och tittade på den, den är ju ändå inte gjord i bakelit.
Pyramiderna i Egypten är ganska gamla, pyramiderna i Mexiko är ganska gamla, min Samsung Galaxy är ett år gammal, ett år.
Halveringstiden på dessa samsjungande galaxer blir visst bara kortare och kortare.
Är det därför de kallas för Samsung?
Om vi döper om dem till Samsing kanske de håller några år till, så att vi människor hinner med, så att vi hinner uppfatta dem som gamla i takt med att de verkligen blir det?
Kanske.

Jag har kvar min fasta telefon, till alla telefonförsäljares stora lycka.
Nixregistret är ungefär 94 sidor långt det också, blir trött bara jag ser alla instruktioner och vad jag ska göra för att bli av med dritten.
Så jag har kvar min fasta telefon som den är - öppen - men även till min egen stora lycka, för ljudkvaliteteten är oslagbar.
Det sägs vara möjligt att förbättra ljudkvaliten på den samsjöngda galaxen, men då måste man läsa instruktionsbokens sidor 52-84, aldrig i livet.
Eller slita ut ytterligare en supportängel.
I dagsläget har jag inte samvete att göra det.
Men på måndag kanske, för det var ju något med kameran också...