Kycklingsoppa och minkpälsar

Det var alldeles ohyggligt förlamande kallt i Genève hela helgen, isande nordliga vindar drog in under kappan med sådan kraft att jag med nöd och näppe lyckades hålla mig på backen. Vindarna piskade mot kinderna, de slet mig i öronen, de fick mina ögon att tåras.
Fingrar och tår försvann ur min förnimmelsesfär av aktiva kroppsdelar.
Enligt yr.no var det 8 minsgrader och strålande sol.
Enligt mig var det 88 minusgrader och strålknivsskarpa isvindar, ibland tittade solen fram, lite blygt.
Jag sa ju att det var kallt, sa min guide och ciceron, G&C. Jag sa ju att du skulle ta med varma kläder.
Du sa inte att jag skulle klä mig som för en expedition i Antarktis, sa jag.
Inför lördagspromenaden hade jag klätt på mig allt jag stuvat med mig i bagaget.
Paljettklänningen och mina turkiska haremsbyxor i lager på lager.
Koftor och leggings.
Tröjor och kappa.
Jag tultade runt som en michelingumma.
G&C, van vid denna fasansfulla kyla, hade tränat in ett skyddande rörelseschema. Med händerna hårt knutna i skinnhandskarna och med den blonda kalufsen som skymtade fram under den svarta nordpolsjackan såg jag en pingvin tölta fram.

Sen spanade jag in schweiziskorna.
De måste ju veta hur man klär sig, tänkte jag.
Klart de visste.
De gled shoppinggatan fram med långsamma eleganta steg, djupt inneslutna i förtroliga samtal och i varma långa fotsida helryckta minkpälsar.
Minkstövlar.
Minkmössor och solglasögon med skalmar i minkskinn.
Jag måste ha en päls, sa jag till G&C. Nu! Jag fryser ihjäl annars.
Vi gick in på H&M.
Inte en enda minkpäls så långt ögat kunde nå.
Vi gick ut.

Om jag ska frysa ihjäl, sa jag, så låt mig göra det i en vacker miljö, nere vid strandpromenaden. Jag vill se de där infrusna segelbåtarna och parkbänkarna, jag vill se med egna ögon vad som figurerat på alla sajter de senaste veckorna.
Vi gick dit.
Herre min mille så ävulusiskt kallt det var där nere vid sjön.
Vilka helvetiska helveticavindar.
Jag skakade tänder, knäskålarna klapprade ikapp, mina händer darrade när jag försökte ta några bilder.
Jag såg pirer fulla av isskägg.
Iskristyr överallt.
Svanar överallt.
Svanar och änder och grågäss.
Ankor.
En dopping här, en sothöna där.
Svanhalsar som slagit knut på sig själva i kylan.
En och annan boj insvept i is.
Sjön var turkos som en karibisk dröm, som den blå lagunen på Island.
Inte en tillstymmelse till isbeläggning.
How come? sa jag.
Det var inte för att visa att jag kan prata utrikiska i internationella miljöer som Genève, utan för att det hade gått åt får mycket energi och kroppsvärme att ställa den frågan på svenska:
Hur kan det komma sig att det är på det viset?
Det är en varm sjö, svarade G&C med skägget fullt av istappar.
Jag tog några bilder. Frös nästan ihjäl.

Nu, sa jag, nu fryser jag ihjäl.
Ok, sa G&C. Då går vi hem.
Vi tog bussen hem, det var en Mercedes-Benz.

Tog av oss mössorna, tinade upp lite kycklingssoppa, tinade upp.
Tände några ljus, en brasa.
Öppnade en flaska vin.
Började prata förtroligt.
Om google translate, om hur det är att jobba i Genève, om hur det går för barnen nuförtiden, om good old times, om gamla tågluffarresor till Perpignan, om allt.

Tänkte det var väl lika bra att jag inte hittade någon fotsida helryckt minkpäls där på H&M.
Det går ju faktiskt lika bra med kycklingssoppa, bara den är varm och god och tillredd med omtanke, kärlek, lök, kycklingfilé, purjolök, paprika, en buljongtärning, en skvätt vin, persilja och lite peppar.