Reflektion

När jag igår kväll hade läst ut alla mina deckare av Arnaldur Indridasson och paniken började närma sig bestämde jag mig för att läsa om en av hans första alster som står i min bokhylla.
Bara som lite gonattlektyr.
Den heter Kvinna i grönt.
Det var sent, runt midnatt.
Jag förstod rätt snart att jag inte hade läst den överhuvudtgaet.
Vilken överraskning och vilken lycka!
Men jag somnade mitt i utgrävningarna av ett skelett.
Alldeles ofrivilligt.
Och vaknade, redan fem minuter över fyra, med utgrävningarna av skelettet på nästippen.
Jag fortsatte genast att läsa.
Och jag läste till tio i sju, då var det inte natt längre, det var morgon, måndag.
Och skelettet var lagt i dager och allting var klarlagt och allt var utrett.
Vem som hade gjort vad och varför.
Kunde gå till jobbet i lugn och ro.
Och jag kunde gå hem i lugn och ro.

Tittade in på Konsum på hemvägen och grabbade en avokado och en liter mjölk.
Vid kassan möttes jag av kvällstidningarnas löpsedlar.
Ett otäckt mord på en ung kvinna har begåtts, en pojkvän misstänks för gärningen och polisen har påbörjat sin utredning.
Varför läser vi så mycket deckare?
När vi bara behöver kasta ett öga på löpsedlarna för att få bekräfat att verkligheten ändå alltid överträffar dikten och deckaren?