Läshelg med deckare

Så har jag läst en massa deckare.
Kriminalromaner.
Jag som inte läser deckare eller kriminalromaner.
Men när det gäller Arnaldur Indridassons böcker är det bara dumt att begränsa sig så.
Under helgen, som fortfarande varit som en slags välbehövlig konvalecens efter förkylningen och röstbortfallet, har jag haft sällskap av hans Mörka Strömmar, Vinterstaden och Frostnätter.
Så här i efterhand flyter morden och liken ihop.
I den sist lästa boken, Vinterstaden, hittas en liten pojke fastfrusen i isen.
Han är av thailändskt ursprung.
Hans mamma kämpar som ensamstående med tillvaron i en betongförort och arbete på en sillfabrik.
Eller var hon städerska?
Jag sträckläser boken, jag bara måste få veta hur det går för dem allihopa, mamman, den andre sonen, skurkarna, banditerna och poliserna.
Och när den är slut och jag inte har några fler av Arnaldur Indridasson på bokbordet åker jag till bokhandeln.
Biblioteket har stängt och jag har dessutom redan länsat hyllorna där.

I bokhandeln finns inga som jag inte redan har läst så jag köper en bok av en rätt ny stjärna på deckarhimmlen: Carin Gerhardesen, Vyssan Lull.
En mamma och hennes två barn slaktas brutalt.
De är av filippinskt ursprung.
Mamman har kämpat som ensamstående med tillvaron, bott i en dyr lägenhet i Hammarby, hur hade hon råd med det?
Hon som jobbat på en betongfabrik.
Eller var hon städerska?
Jag sträckläser boken, jag bara måste få veta vem som slaktat de där ungarna, och deras mamma.
Och så får jag till slut veta det och ryser och undrar om det skulle kunna hända i verkligheten.
Det är en välskriven historia, med en massa olika människor och deras livshistorier invävda, en imponerande intrig.
Men det blir lite för många människor, lite för många händelser, och det går lite för fort, jag hinner inte skapa mig en relation till någon av historierna eller människorna.
De störtar fram och flimrar förbi.´
Som statusuppdateringar på facebook.
Som ett twitterflöde.
De griper inte tag i mig.
Och jag glömmer dem snart.
De har gett mig ett par timmars underhållning, och det är gott så.

Och jag tänker på vilket enormt arbete det måste vara att sy ihop en historia av detta slag.
Börjar leka med tanken på att skriva en deckare själv.
Lägga ett lik här under bryggan på Strandgården, plocka in en lokalpolis. 
Sen då?
Vad skulle jag skriva om sen då?
Om att vi har ett spöke här som flyttar omkring champagneflaskor lite då och då?
Men sen då?

Persongalleriet i Indridassons böcker är inte fullt så omfattande som i Vyssan Lull, tempot är mer dämpat.
Händelserna färre.
Det blåser på fjället.
Kriminalpolis Erlandur sitter i sin bil och tittar ut över blåsten på fjället.
Han väntar på en skurk.
En motorcyckel drar förbi.
Kriminalpolis Erlandur sitter i sin bil och konstaterar att blåsten har avtagit.
Han vrider om startnyckeln och ger sig iväg.


Jag som avskyr när det blir för långsamt och för sävligt skriver detta.
Jag vet inte riktigt vad Arnaldur Indridasson gör, varför hans böcker är så bra.
Kanske för att han litar på mig som läsare?
Kanske för att han vet att jag tror mig förstå varför kriminalpolis Erlandur sitter där och bara sitter?

Under veckan som kommer ska jag ge mig ut efter Svart Himmel, den senast utgivna på svenska.
Guschelov har jag inte läst den.
Sen vet jag verkligen inte vad jag ska ta mig till.
Lära mig isländska?
Det verkar finnas två tidiga böcker av honom som ännu inte översatts till svenska.