Grått och Gult

Måndag.
Novembermörker.
Stockholmsmurker.
En månad kvar till det mörkaste midvintermörkret faller.
En månad kvar tills det vänder.
Längtar efter snö för att få ljus.
Längtar inte efter snö, snöra kängor och skotta.
Längtar till en karibisk playa med kiselvit sandstrand.
Längtar ingenstans, vill bara sitta uppkrupen i soffan och titta på stearinljus.
Det ljusaste ljuset avger just nu bakgrunden på den här skärmen.
Bokstäverna vecklar ut sig som flugben, tunna Times New Roman.

Tittade ut genom ett fönster i morse.
Det var under ett möte.
Såg en bro, den var grå, mörkt betonggrå.
Under bron en klunga björkar med löven kvar.
Gula löv.
Så kom ett tåg farande på bron.
Det var var lika grått som bron men loket var gult.

Snubblade hem i mörkret.
Tog uti med en hög papper och fotografier.
Baby M behöver foton på sin svenska släkt till barnehagen i Bergen.
Fastnade i högen.
Hittade en teckning med min signatur.
Varför har jag sparat den?
För att den är grå och gul ?
För att den skulle passa in här idag?
Nä, knappast.
Bilden är trettiotvå år gammal.



Jag  lovar att min talang inte har utvecklats under de trettiotvå år som förflutit efter dess tillblivelse.

Men teckningen väcker ett minne.
Det är från dagis, från invänjningen med Lilla C.
Vi sattes att rita tillsammans en stund, barn och föräldrar.
Hon ritade och jag ritade.
Sen tog föreståndaren Frida hand om alla bilder, hon var konstnärlig ledare för den där övningen.
Dagen därpå fick jag, som enda förälder, se mitt konstverk hänga där tillsammans med alla barnens.
Frida hade signerat den: Lilla C.