Det vill gärna bli bra

Det vill gärna bli bra, sa alltid min gamle far.
För det mesta fick han rätt.
Det blev en väldigt bra helg.
Tro mig eller ej - solen lös över flygplatsen när vi landade i Bergen i fredags.
Detta är bildbeviset.




Inte fullt så bra.
Hyrbilen var bättre, en pigg japan, vit och som lätt blev lite frostnupen skulle det visa sig.




Vi åkte direkt in till Sentrum, mitt resesällskap och jag.
Parkerade och promenerade.
Efter bara några hundra meter gjorde jag halt vid ett skyltfönster och drog efter andan.
Som om jag sett en hägring.



Gick genast in och förhandlade, handlade, bar mitt fynd till bilen och körde sen direkt hem till Lilla C.
Hon blev alldeles överlycklig.
Men du sa ju att det inte gick att få med det, sa hon.
Det gick inte heller, svarade jag. Detta är lokalt inhandlat. För en timme sen! Grattis på födelsedagen i förskott!
Och hon var fortfarande alldeles överlycklig.
Jag med.
Baby M bedömde anordningen som varandes en klätterställning, givetvis.




Även i lördags sken solen.
Inte en regndroppe.
Knappt ett moln.
Solen sken över Baby M och över Indiska och varenda inredningsaffär och, inte minst, över IKEA.
Där inne tillbringade vi en ofantligt lång tid och kom ut med en ofantlig mängd pryttlar, mojänger och grejer.



Den vita japanen slukade rubbet.
Efter en kväll med ost och kex och vin och fikontårta somnade vi bland kartonger och blåa IKEA-kassar.
Men innan dess, efter tre glas vin vågade jag fråga Baby M:s farmor om vägarnas beskaffenhet, de som jag har hört sägas löper mellan Oslo och Bergen. Att jag gärna vill ta bilen någon gång. Om jag törs. För att jag är så förbannat höjdrädd.
Du må åke den, sa farmor. Den er mye mye naturskjön.Vi kan hjemte deg med tåget tre timmer fra her, og hjelpe deg med nedstigningen.
Nedstigningen ... tänkte jag... jag som mest har hört talas om nedstigningar som myter.
Kanske skulle jag vända på mina fobi, se den som en utmaning, som en möjlighet till en verkligt verklig och mytisk chans till nedstigning. 
Fortsättning följer, kanske, till våren, till sommaren, någon gång.
Naturskönt är det överallt.





Igår, söndag, firade solen sabbat.
Det gjorde det enkelt att sätta igång med expedition Room Service och Total Make Over.
Vi hamrade och spikade och sydde och plockade och fixade och donade.
Lunch.
Vi hamrade och spikade och sydde och plockade och fixade och donade.
Kaffepaus.
Vi hamrade och pyntade och mätte och måttade och hängde tavlor, bonader och exotiska masker.
Paus.
Vi pussade Baby M gonatt - Lilla C sov redan, lite lätt lutad mot staffliet - och samlade ihop all frigolit och well papp i ett hörn.
Sen tog vi den vita japanen med oss till Flesland, flygplatsen.
Vi checkade in två ekande tomma resväskor och däckade i samma ögonblick som vi klev ombord.
Minns inte ens hur jag kom fram till 10A, platsen jag var tilldelad.

Nu ser jag redan fram emot att åka tillbaka.
Trots träningsvärk i mina IKEA-muskler och ömma fingerborgsfingrar.
Men då ska jag resa lätt, med just inget annat än en mårdpensel i bagaget.
När Lilla C fyller år.