Bloggeri, bloggera

När jag var på väg till Bergen senast, för ett par veckor sedan, ringde jag från Arlanda till min väninna I. som bor i São Paulo.
Jag fick bannor för att jag varit dålig på att höra av mig.
Med all rätt.
Jag lovade dyrt och heligt att skriva ett långt brev så snart jag kommit tillbaka från Norge.
Ahorita, sa jag på min bästa mex-spanska. Alldeles strax. Det kan betyda ungefär vad som helst mellan nu, idag, sen, mañana, om tusen  år.
Jag kan bli väldigt mex ibland.
Som om jag någonstans har lärt mig att ahorita - det är liksom inget dyrt och heligt löfte.
Det får bli när det blir.
Men I., som är brasilianska och inte vet vad ahorita betyder, hon skickade mejl och meddelande på Facebook igår och uttryckte uppriktig oro.
Cade você? skrev hon.
Vart hade jag tagit vägen?
Fastnat i en fjord någonstans i Norge?
Ramlat ner för ett stup?
Kärat ner mig en norrman och flyttat ut på en oljeplattform?
Varför hörde jag inte av mig?

Gud så jag skämdes.
Och satte mig genast att skriva ett tre sidor långt brev som jag klickade iväg som en bifogad fil.
Men bilderna?
Det är en mardröm att klicka iväg bilder som bifogade filer, i alla fall i mina e-postprogram.
Det går inte precis ahorita, det tar liksom tiotusen miljoner år.
Per bild.
Jag gjorde det enkelt för mig, bestämde att jag ska bli lite bättre på att höra av mig, knåpade ihop en ny blogg - Lotta en portunhol , Lotta på portuspanska, och trumpetade ut länken i ett mejl till Senhora I.
Inom en kvart hade halva São Paulo varit där.
Kanske inte alla 12  miljoner, men i alla fall närmare 12 personer.

Får se vad det blir av det....