Poesiroulette

Moster M gjorde ett inlägg på Facebook häromdagen om att "det anrika spelet poesiroulette" hade gett henne ett par förtjusande diktsamlingar.
Jag frågade henne vad det var för ett spel.
Jo, det hade om själv hittat på och förklarade: "Det går ut på att man surfar in på valfri boksajt, föreslagsvis Adlibris, och slumpmässigt beställer hem diktsamlingar man aldrig har hört talas om. Det kan vara alltifrån glada amatörer till svåra filosofer som föddes med veckad panna. Får man hem full pott - dvs man gillar allt - får man 10 poäng. Är det en av böckerna som du inte gillar blir det 2 poängs avdrag."

I morse, när jag skulle äta frukost, ägnade jag mig åt poesiroulette i bokhyllan.
(Tidningen är avbeställd så länge jag pendlar upp och ner.)
Jag hittade "Dikter" av José Craveirinha, poet från Mocambique.
Ett fynd i trettiokronorsklassen jag ser ut att ha gjort i en boklåda på NK.
Det är ett fynd som håller mig sysselsatt idag och som gör mig alldeles varm i magen.
"....Det kommer en del bra filmer men jag kommer aldrig iväg.
Nätterna drar ut på tankarna."
Moster M och jag skulle gå och se Norwegian Wood, men vi kommer aldrig iväg.
Jag kommer mest av allt iväg på KLM, upp och ner.
I tisdags läste jag i flygtidningen att det är en poesifestival nästa vecka i Rotterdam.
Les Murray är där och läser på torsdag kväll kl 2130.
Hinner jag, kan jag? Jag vill jag önskar det ginge.

På resan hem igår - det tar åtta timmar från dörr till dörr - läste jag Paulo Coelhos Zahiren. Någon hade lämnat den på kaffebordet på jobbet. När planet tog mark var jag på sidan 390, ungefär trettio kvar. Jag gav boken till min medresenär och missade den spännande upplösningen. Den kunde ha slutat si eller så, bägge alternativen hade kunnat vara lika giltiga enligt mitt sätt att tolka Coelhos evangelium.
Min medresenär, Sopan, frågade om boken var bra.
Vad är en bra bok? svarade jag. Den är lättläst.
Då tar jag den osedd, sa hon.

Vid någon tidpunkt tjattrade jag lite med Nica, min väninna från São Paulo, om hennes skrivande landsman.
Men Lotta, minns jag att hon svarade. Den mannen har gjort så mycket gott genom sina böcker för så många ungdomar här i Brasilien.
Det gav mig en tankeställare och samma år gav jag Mister A Alkemisten i julklapp.Mister A var en tidig boyfriend till Moster M, en tilltufsad yngling med ett hjärta av guld.
Vad jag hörde tog han sedan hyra på en båt och hamnade i Rotterdam.
Numera är de vänner på Facebook, Mister A och Moster M.
Undrar om han skulle vilja följa med på poesifestivalen i Rotterdam på torsdag kl 2130 och lyssna på Les Murray, den store poeten från Australien? tänker jag för mig själv.
I en intervju i DN för några år sedan läste jag att även han varit en rejält tilltufsad yngling en gång i tiden.
Tänk om Mister A har börjat skriva poesi, tänker jag.
Moster M kanske vet.

Nica kommer till Sverige nästa lördag.
Och hon tar sin syster med sig.
Nica har inte varit här på femton år.
Hon frågade om jag ville att hon skulle ta med sig något från Brasilien?
Jag ska be henne ta med sig Antonio Tabucchis "Requiem".
Den hittar jag bara på italienska och engelska här. Min italienska räcker inte till men min portugisiska borde göra det om jag lägger manken till.
Inför deras besök här ska jag läsa Paulo Coelho för att damma av mig i språket lite.
Jag hittade A Bruxa de Portobello under min poesiroulette i morse.
Den log mot mig i bokhyllan, fortfarande inplastad efter att jag köpt den - förmodligen på flygplatsen i Sao Paulo - för en tre fyra år sedan.
Den är ju lättläst tänkte jag och kan fungera som avrostningsmedel.
Och som uppvärmning inför Tabucchi.