Körsbärsträden i Kongo

Härliga himmelsfärdslediga dag.
Min ambition är att inte göra någonting.
Lyckas ganska bra.
Har vattnat violerna.
Det får räcka med det.
Skummade igenom en trave tidningar jag sparat på hög.
För några dagar sedan skrev Göran Greider ett par rader i DN.
Det var något om att han ville skriva ordet körsbärsblommor, men
stavningskontrollen föreslog att han skulle skriva körsbärsslummen i stället.

Körsbärsslummen, det låter som titeln på en film.
Jag undrar vad en sån film kan handla om.
Och var den kan utspela sig.
Jag vet!
I norra Kongo, det vet jag knappt var det ligger, om det överhuvudtaget ligger någonstans, så det blir bra....

Däruppe i norra Kongo på en bergsplatå har en barnsoldat ärvt en körsbärslund, omfattande tolv tusen hektar och en hel container full av skarpladdade vapen.
Han skjuter ner vartenda körsbärsträd.
En dag kommer en missionär från Sista Dagars Kristi Flygare ridande förbi på en antilop.
Han får syn på förödelsen och börjar gråta.
"Gode Gud, vilken körsbärsslum!" utbrister han.
Pojken är knallfull, han har förstås ätit av de nedskjutna körsbären som sedan legat och jäst.
Som tur är finns det nu ingen ammunition kvar och missionären och pojken blir vänner.
Pojken får lära sig att omvandla körsbärsveden till kompost och sedan till en ny körsbärsdal.
Det tar några år, en femtio sextio eller nåt.
Pojken och missionären överlever på de nedskjutna bären och är på fyllan mest hela tiden.
Men det går ändå och de har ganska kul tillsammans.
När dalen har vuxit upp igen och träden åter frodas av fräscha friska bär, är pojken i pensionsåldern och missionären runt hundra.
Då kommer det ett para fryntliga flickor farande på varsin moped.
De ser ut att vara i den giftaslystna åldern.
Vilka gubbstruttar, säger dom och skyndar sig snabbt bort.
Detta hindrar inte gubbstruttarna från att börja springa efter flickorna.
Men det går inte så bra.
Redan efter en tio tolv mil måste de ge upp.
De har då kommit fram till en en missionsstation där de tas om hand, de tilldelas ett par sängar på en avdelning för äldreboende.
Här finns inte ett körsbär så långt ögat kan nå.
Bara anacondor och skorpioner och spioner och agenter.
En  av spionerna frågar den pensionsmässige barnsoldaten och hundraåringen om de har hört talas om att det ska finnas ett körsbärsparadis i närheten, en tolv tusen hektar stor lund där körsbären kan förvandlas till rent guld?
Pojken och hundraåringen tittar på varandra och säger i mun på varandra att det har de visst. Men lunden står att finna i Tibet, inte här i Kongo.
En armé av spioner och agenter ger sig genast iväg till flygplatsen för att åka till Tibet.
Och hundraåringen tar sin adept under armen och tillsammans börjar de vandra tillbaka till sin körsbärslund.