Mot Bergen

Baby M har lämnat landet.
Och hon fick sin mor med sig.
Detta inträffade igår vid halvevatiden lokal tid.
Jag följde med dem till Arlanda som förste bagage-släpare.
Moster M dök upp i sista sekunden, hon hade tagit tåget men glömt kliva av och fick snällt följa med ända till Knivsta innan hon kunde vända tillbaka nedåt landet med Upptåget.
Sen stod vi där på terminal fem och vippade med näsdukarna och tjöt floder allihopa, alla utom Baby M som älskar flygplatser, att röra sig i vimlet och mingla bland världsresenärer.

När jag kom hem sträckte jag ut armarna åt alla håll – jag kan flyga, jag kan flyga  – jag kan flyga omkring i min lägenhet.
Den kändes plötsligt som just de 70 kvadratmeteroceaner stor den är.
Och sen flög jag hem till väninnan som både dukat upp och korkat upp och vi satt där och åt en massa god mat och skrattade och fnissade och drack rödvin i djupa klunkar och Irish Coffe i ännu djupare klunkar och jag provade puder till håret, sådant som sångerskan September använder enligt senaste numret av Amelia och sen provade jag en hårfläta och blev så tjusig som jag aldrig har varit förut, en sån ska jag köpa, och det gör man visst bäst i Thailand.
So, Thailand here I come.
Faktiskt.
Men det behövdes att väninnan min pratade allvar med mig och sa att nu ser du till att du avbokar den där resan till Marocko och kommer till oss i Thailand istället.
Så nu har jag avbokat den där resan till Marocko.
Och strax ska jag börja förhandla med Thai Airways.
Men någon kultur i Chiang Mai blir det inte.
One night in Bangkok och sen ska jag partaja i Pattaya.

Idag har jag sträckt ut både armar och ben åt alla håll – jag kan flyga, jag kan sprattla, jag kan dansa omkring i min lägenhet, den känns nu som 140 kvadratmeteroceaner stor.
Allt det som lilla C inte tog med som handbagage på SAS; spjälsäng, bilbarnstol och dammsugare, det försvann under förmiddagen tack vare några annonser på Blocket.

Fast alldeles nyss tyckte jag mig höra ett barnskrik och for upp med den nya automatik jag utvecklat alltsedan Baby M kom rullande i sin Emmaljunga Scooter i slutet av november.
Beredd att ta upp den lilla i famnen fann jag mig famlande i luften efter intet och lägenheten kändes genast stor och kall som ett gammalt kråkslott.

Men vi vänjer oss nog, både krokodilen och jag.