Utflykter hemmavid

I somras gjorde jag något jag aldrig gjort förut.
Jag gick ut på stan och tittade på gatulivet den 19 juni.

Det var den där kungliga bröllopsdagen.
Utan mitt medföljande besök från Brasilien skulle jag säkert ha stannat hemma på Strandgården, kanske skulle jag ha satt på TV:n och tittat på festklänningarna.

Nu är det snart den 14 januari, en dag lika stor som den den kungliga bröllopsdagen. 

Baby M blir ett år.
Hennes norska familj kommer farande över bergen från Bergen och stannar över helgen.

Vad ska vi titta på – förutom det glittrande födelsedagsbarnet?
Stadshuset har vi klarat av.
Där var vi på första advent med norska farmor.
Det var första gången i mitt liv jag var där, tänk att det ska till besöksdelegationer från exotiska länder som Norge och Brasilien för att få se stadshuset och en kunglig kortege i bröllopsskrud.

Wasa då? Skansen, Skinnarviksbergen, Norr Märlarstand, Dramaten, Djurgården, krogarna, restaurangerna, museerna, teatrarna, parkerna, kajerna?

Förra året hade vi kungligt besök här i parken jag har runt hörnet och jag tror att den parken räcker även till oss, under den norska besökshelgen.
Här finns rävar och harar som raskar över isen, en krog och ett hotell som hänger på en klippa med utsikt över hararna och rävarna som raskar över isen. Kanske finns det ett litet vrak på botten av sjön som ännu ingen har hittat? Promenaden runt sjön är ungefär lika trevlig som ett varv runt Riddarfjädern. Sen har vi den italienska delikatessbutiken och kaffelattestugan med sina fönsterbord och torget utanför där pensionärerna spelar boule … så vad ska vi in till stan och göra?

Det vi möjligen saknar här ute är lite Svindlande Höjder. Kaknästornet – kan det vara något?
Senaste jag var uppe där på svindlande höjd var i februari 1986 när Lilla C var ett par tre månader gammal och Mexico var på besök.
Aldrig mer, tänkte jag då och inbegrep samtliga storstäders alla torn och utsiktspunkter, pariserhjul och luftballonger.

Men det var då.