Voulez - vous kulturskillnader

Jag har fått trettio minuter på nästa avdelningsmöte.
– Du kan väl berätta lite om hur det är att jobba i Frankrike. Lite kulturskillnader och sånt.
Så jag tänkte börja med lite voulez-vous, det förstår alla.
Men sen?
Kulturskillnader?
De två största kulturskillnader jag har upplevt har jag upplevt i Södertälje.
Den första gången var när jag bytte jobb inom ett och samma företag, den andra när jag gifte in mig i en familj med frikyrklig bakgrund. Några andra kulturskillnader har jag inte upplevt.
Jag tror inte på kulturskillnader, jag tror på kulturlikheter.
För länge sedan jobbade jag extra som en som hjälper människor att förbereda sig inför utlandsstationeringar. Jag kunde dela med mig av mina erfarenheter och berätta hur jag lyckats få ett jobb i Mexico på falska grunder, genom att uppge att jag var flytande på spanska. Det var jag inte alls men blev det ganska snabbt. Jag tror att brottet är preskriberat vid det här laget, det begicks för tjugoåtta år sedan.

Efter tre månader i Mexico fick jag frågan hur jag såg på mexikanerna och jag svarade att jag tyckte vi var rätt lika. Trots chili och sombreros, trots åsnor och tequila. Jag hade aldrig några svårigheter att ta mig in det mexikanska samhället och vardagslivet, jag upplevde inga skillnader i kulturen, jag var så positivt blind, gick in i den med allt mitt mjuka hull och blonda hår. Och blev så varmt mottagen, jag kände mig omhuldad och uppskattad.
Det var värre att komma hem, fy fan, det finns alldeles för få människor som hjälper människor att återhämta sig efter utlandsstationeringar.

Efter gymnasiet fick jag jobb på en transportfirma i Paris. Det var före EU och jag fick stå en hel dag på polisprefekturen för att köa för uppehållstillstånd, det var jag och nordafrikanerna. Sen fick jag köa ännu en hel dag för att få arbetstillstånd. På det stod det att jag var anställd som Traductrice Trilingue - trespråkig översättare - och en så tjusig titel har jag inte haft sedan dess. Den stod inte alls i paritet med det boende jag hade på 56, rue d'Angleterre, där kryllade det av kackerlackor.

Under den tid jag jobbade extra som en som hjälper människor att förbereda sig inför utlandsstationeringar läste jag lite kulturantropologi. I en av böckerna, jag tror den var på 500 sidor, delade författaren in världen i fyra kulturområden: Afrika, Asien, Europa och Frankrike. Hans uppfattning var att alla är asiater eller afrikaner och europeer, utom fransmännen som är fransmän. Jag minns inte argumenten kring författarens indelning i dessa fyra kulturområden.
Jag höll inte med då och jag håller inte med idag.

Så när jag blir ombedd att prata lite om kulturskillnader och hur det är att jobba i Frankrike vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Voulez-vous är nog det enda jag kan säga och det enda jag själv har lite funderingar kring.
På den tiden när jag stod i kö för att få arbetstillstånd  för att få  jobba som Traductrice Trilingue, och det var för - håll i er nu - för 34 år sedan, då sa man bara DU till sina mest nära; t ex sina barn, sin äkta hälft, men inte säkert till sin oäkta hälft.

Så var det 1976 och så är det i den franska romanen  – La Conversation Amoureuse (Kärlekssamtalet) – som jag läste nyss och såvitt jag erfar har det inte förändrats så himla mycket sedan dess.
Det blivande kärleksparet träffas, de äter middag tillsammans. Det är sent åttiotal. De har ungar på samma dagis. Efter 284 sidor har de kommit till efterrätten. Hennes mun är hallonröd. Hans kinder hallonröda. Hela boken hallonröd.
Men redan sexton sidor senare har han gått tillbaka till sin fru, hon har fött ytterligare ett barn med sin man. De fortsätter att träffas. I slutet av boken är han närmare åttio, hon har tonåriga barnbarn.
Men de duar inte varandra.
–  Je vous aime, säger hon. Jag älskar er.
Han tar tillfället i akt.
– Voulez-vous? frågar han. Vill ni?
– Oui, viskar hon andnupet. Ja.
Och så tar de in på ett hotell som hyr ut rum per timme.

På jobbet där jag jobbar när jag jobbar i Frankrike går det inte till på det viset. 
Där duar alla varandra.
Det är följden av en kulturrevolutiuon som jag ser det.
Svensk företagskulturrevolution. 
Där finns det inte ens vin att dricka till lunch - till skillnad från lunchmatsalen på Université Catholique där mina tonåriga töser lärde sig Molières ädla språk.
På jobbet där jag jobbar när jag jobbar i Frankrike är det som vanligt, som hemma.

Icke desto mindre har jag upplevt två starka kulturskillnader i Angers, det får jag erkänna. Detta utan att ha bytt jobb från en avdelning till en annan och detta utan att ha gift in mig i ett frikyrkligt franskt sammanhang.

Den första gången var när jag för första gången blev hembjuden till en fransk kollega.
Han och jag duade varandra.
Han och hans fru duade varandra.
Hans fru och jag niade varandra.

Den andra gången var när jag för andra gången blev hembjuden till en fransk kollega.

Han och jag duade varandra.
Han och hans fru duade varandra.
Hans fru och jag niade varandra.

Jag tänkte att jag skulle försöka göra någonting av de här språkliga skillnaderna när jag på tisdag ska berätta om kulturskillnaderna som jag inte tror på, vad tror ni?