På västfronten intet nytt, inte mycket i alla fall

Det som händer, det händer där hemma.
Men jag har i alla fall skickat ett fax idag.
Det var inte det lättaste.
Faxar och skannrar och printrar är maskiner av ett slag jag helst håller mig borta från.
Och de från mig.
De går gärna sönder när jag närmar mig, jag utstrålar väl något ondskefullt.
Nå, efter 10 försök fick jag ett kvitto på att faxet nått sin destination.
Och på destinationen kan man gå vidare med kontraktsskrivning på lägenheten där Baby M. just nu tuggar på TV-bänken.
Själv lutar jag mig tillbaka i fåtöljen för att håva in guldet.
Jag hoppas förstås att köparna kommer att trivas i den lilla lyan.
Det är en perfekt första lägenhet.
Eller en sista, som det blev för den vi köpte av för tre år sedan.

Mina sommarkläder ska resa hem på fredag.
Om tågen går, om det finns bensin till bilarna, om inte flygledarna strejkar.
Mina höstkläder och jag reser hem den 1 november.
Om tågen går, om det finns bensin till bilarna, om inte flygledarna strejkar.

Annars får jag väl hänga kvar här i Angers ett tag till. Men jag hoppas verkligen att livet snart återgår till vanliga gängor.
Jag väntar två helt olika besök nästa vecka, ett från avdelningen därhemma och ett från min nästan-syster.
Jag ser lika mycket fram emot bägge, av helt olika skäl förstås.
Så om inte Sarkozy har fixat läget inom ett par dagar kommer jag att bussa pirayan Baby M. på Elysée-palatset.
Inom ett par minuter kommer hon att ha tuggat ner det.