Here we go again

Strejk, strejk, strejk och åter strejk.
Min mobiltelefon har gått i strejk och varför skulle den inte göra det?
Den borde ha fått gå i pension för flera år sedan, redan vid 62 månaders mobilålder.
Den är ju ändå runt 66 nu, den gamla Nokian, och vid det här laget mer än charmigt patinerad runt antennerna.



Varför skulle inte den gå i strejk när tågen ändå inte går, kanske går, när bensinstationerna stänger igen sina kranar med rödvita band och flygledarna kanske, nog, förmodligen inte jobbar på tisdag när jag ska åka hem på ett möte på jobbet och avlägga blixtvisit hos Baby M.?
Varför inte – när inte ens brandmännen tycks vilja åta sig andra uppdrag än att plocka ner katter som gömmer sig i trädkronorna och sophämtningen ändå inte kommer att fungera förrän på onsdag?



Det var bara fyra grader när vi kom till en ödelagd tågstation tidigt i morse och började spana efter tåg mot Paris. 


Solen strejkar inte, det är en ljus och fin söndag i Angers, men värmen tycks göra det. Det syns inte alls på bilden, kylan är förrädisk.



Vi som hade tänkt åka till havet idag, vi som hade pratat om Bretagne och om havet och om Jacques Prévert.



Men Moster M. och hennes moatjé Mister P. behöver flyga hem till Stockholm i morgon. Då ska det finnas både flygledare som dirigerar trafiken och flygfotogen att fylla bränsletankarna med.
Sägs det, skrivs det, pratas det.
De tog ett säkert tåg före alla de osäkra, för i morgon måndag är det osäkert hur det blir.
Om det blir.
Sägs det, skrivs det, pratas det.
Det här är tåget som de tog i morse, tåget som avgick 0937 från Angers St. Laud och som skulle ankomma Paris Montparnasse kl 1115.
Jag vinkade adjö med min vita näsduk och önskade trevlig söndag i Paris och trevlig måndag på Charles-de-Gaulle.




Det var inte så mycket vi hann med här i Anjou, Moster, Mister och jag.

Vi tittade förstås in på slottet i Saumur – favoritutflykten.
Där såg vi ett burspråk för jungfrur.



Där tittade vi ut över floden.



Men nu är de i alla fall på väg mot Paris, Moster och Mister.

Själv vankar jag av och an i mina rosa tofflor över de iskalla marmorgolven hemma på avenue Jean-Joxé och funderar över vart jag ska ta vägen idag.
Konditorierna strejkar inte vilket de gärna kunnat få göra eftersom vi stoppade i oss en hel äppeltårta igår.
Blomsteraffärerna strejkar inte heller vilket de gärna kunnat få göra eftersom jag redan har lägenheten full av blomster.

Jag pratade som hastigast med Baby M. för en liten stund sedan.
Sa att mormor kanske inte kommer hem på tisdag som planerat.
Förklarade att det tycks vara en maktkamp som pågår mellan alfahannen
Sarkozy och det franska folket.
Först svarade hon med ett litet gurgel, just som det anstår en liten baby som nyligen fyllt 9 månader och 3 dagar.
Men sen, kanske när hon insåg allvaret i situationen, började hon tugga på telefonen.
Och jag fick lust att göra samma sak.