Golf in October

Det är en måndag som alla andra, solen lyser, löven lyser höstgula. Det är en sensommarvarm och balkongljummen oktoberkväll.
Jag funderar över om jag har skrivit om det som jag skriver i min presentation att jag ska skriva om…: ”kanske lite golf”.
Inte en bokstav har jag skrivit om golf och inte en boll har jag slagit.
Min medföljande golfhandske lever ett ganska ensamt liv på hyllan tillsammans med några skokartonger.


Det var här i Angers det började och det var långt ifrån frivilligt.
Years ago …. när det stod klart att jag skulle åka hit och jobba följde dotter C. med hit ner, hon skrev raskt in sig på Université Catholique för ett helt läsår och skaffade sig ett rum i en studentkorridor på andra sidan järnvägsstationen.
Sen tog hon kommandot och sa att vi skulle göra någonting tillsammans på söndagarna när hennes studentkamrater rest hem till Dijon och till Le Croisic över helgen.
Jag tyckte det lät trevligt och såg framför mig utflykter till slott, museer, konstutställningar och teaterföreställningar. Kalkonfilmer och Bergmanfestivaler, poesiaftnar och lite opera.
Men C.  gick i helt andra tankar, vi skulle göra saker tillsammans, inte se saker tillsammans.
Hon gav mig två val: ridning eller golf.
Jag rös inombords.
– Aldrig ridning, muttrade jag, kanske lite golf. Låt mig fundera.
Jag funderade en sommar.
Under den sommaren kom dotter den yngre ner och även hon skrev in sig på Université Catholique för en sommarkurs i Molières språk.
Med två studenter fick jag andrum och låtsades som om jag glömt alltihopa.
Men hösten kom och en dag sa C. att hon sett en annons om pröva-på-golf påföljande söndag.
Jag trodde hon skojade, jag trodde aldrig att hon skulle driva den där vansinniga idén vidare. Men det gjorde hon och en vecka senare stod jag med en golfklubba i handen och en mycket stilig golftränare bredvid mig, Jean-Jacques.
Och där på driving rangen blev jag kvar ända tills jag jag måste åka hem.
Då hade jag skaffat mig en elegant swing, en fenomenal chip och en effektiv pitch.
Sa Jean-Jacques.
Tränaren jag sedan anlitade på golfklubben därhemma i Sverige hade en annan vokabulär, han hade kanske aldrig gått någon sommarkurs i Molières ädelt artiga språk.
Han sa att jag var en naturkraft av sådant slag att man borde skriva in en varning för mig i the rules of golf, att jag inte kunde sikta, inte bedöma avstånd, inte putta och att jag uppförde mig som dadda hink och spade i sandbunkrarna.
Själv låg han och pussade på sin flickvän bredvid vattenhindren under lektionerna.
Min första fadderrunda på en 18-hålsbana minns jag som en parafras på vilken film som helst av Jacques Tati, Luis de Funès, Pedro Almovodar och eller Luis Buñuel.
Men en vacker dag i oktober, en lika vacker dag som denna, fick jag grönt kort.
Och ännu ett år senare, en precis lika vacker dag i oktober som denna och lika vacker som dagen då jag fick grönt kort lyckades jag spela ner mig till hcp 36.
Dagen efteråt spöregnade det och jag gick min första golftävling.
Jag kom sist och vann ett par solglasögon.
Ikväll har jag inga egna foton att visa från golfklubben i Avrillé strax utanför Angers där allting startade, så jag har lånat en bild från den här källan



Baby M. har just landat på Arlanda och hon har sin mor med sig vid bagagebandet.
Jag glömde fråga om det har regnat i Bergen och hur staden är bestyckad vad golfbanor beträffar.