Den blå chokladen

Jag börjar få sån där avskeds- och separationsnoja som jag aldrig haft förut, inte sen jag åkte hemifrån i slutet av augusti.
Då är det bra med lite blå choklad.
Lite blå skifferchoklad.



Här har jag byggt ett litet hustak som jag kommer att stoppat i mig långt innan jag publicerat det här inlägget.
Den blå skifferchokladen är en specialitet från Angers.
Jag har ingen aning om hur man gör för att få den så där skifferskimrande blå.
Inuti är den krispig och kraspig, ungefär som dajm.
Men tanken är att att den ska likna takplattorna av skiffer som hustaken i Angers och runt Loirefloden ska ha och som man ser överallt.

Som på slottet i Saumur.


De här blåskifferskimrande takplattorna kan man använda i alla möjliga sammanhang.

En gång gick jag på en kurs och i kursen ingick att skriva en surrealistisk dikt. Jag skrev ett utkast på tåget mellan Nässjö och Köpenhamn.
Tågbiljetterna hade jag glömt på skolan men jag hade i alla fall en dikt av Elmer Diktonius med mig, Jaguaren.
På Kastrup tog vi planet till Paris, Elmer, Jaguaren och jag.
Innan vi klev ombord norpade jag åt mig en tidning att läsa, jag tror det var Le Figaro, jag tror man kan likna den vid SvD.
Det var en söndag, för det ingick någons slags helgbilaga.
I bilagan stod att läsa om alla möjliga surrealistiska evenemang som pågick i Paris.
Men de missade vi, Elmer och Jaguaren och jag, för vi fortsatte ner till Angers med tåget.
Jag tyckte ändå det var ett rätt lustigt sammanträffande. Och jag var rätt berörd för dagen innan jag reste till Nässjö och glömde alla biljetter hade jag varit på biblioteket i Tumba för att lämna tillbaka en trave böcker.
Där såldes André Bretons “det surrealistiska manifestet” för en krona. Jag köpte den, tog med den till Nässjö och glömde den inte bland biljetterna.
När jag nu tänker efter så var det Elmer, Jaguaren, André Breton och jag som tog in på Hotel de France nere vid järnvägsstationen den där söndagskvällen.
Vi lyssnade på fontänen som brusade utanför fönstret.
En dag reste vi längs Route Touristique till Saumur och jag pratade med mig själv med Elmer, Jaguaren och André Breton.
Vi stannade till på rastplatsen med de många björkarna och tittade ut över floden och över sanden som jag har fått för mig bitvis kan ta skepnaden av kvicksand.




Och jag fortsatte skalda på min surrealistiska dikt, om den skifferskimrande blå chokladen, om Elmer och jag och en jaguar på en kvicksandsbank intill floden och björkarnas brus med André Breton på en gren.

När jag kom tillbaka till Nässjö med min färdigmejslade dikt var det ingen som trodde jag var riktigt klok, men vilken surrealist är det?