Vardagsmat

Jag har fått en ny bil, en Renault Clio. Den är så liten och oansenlig att den knappt syns, den är asfaltsgrå och flyter ihop med sin omgivning som en kameleont. Den är tyst, effektiv och bränslesnål, gör det den ska utan knorr; låter sig enkelt köras in i garaget och är plätt-lätt att fickparkera i utrymmen som är så små och trånga att de heller inte syns.
Det är praktiskt för då minskar risken att man blir bötfälld av en parkeringsvakt, en så kallad aubergine.
Auberginegratängen, om någon minns den, blev riktigt god. Jag tog det där franska receptet jag visade en bild på, blandade det med två andra recept från TasteLine och ett från James the nude – vad han nu heter …?
Om jag hade kunnat ladda upp bilder här skulle jag visat en bild på den omtalade Apenzelosten. Jag tog en bild när jag var på Carrefour och handlade igår; en härligt orange ost, inte så light varken till pris eller fetthalt. Men god …
Och kaningrytan blev en klassiker redan vid första tuggan. Det lilla djuret fick ligga i sin rödvinsmarinad ett par dygn och sen fick det koka några timmar efter att ha brynts i smör från Normandie och salt från Guérande.
Det är lätt att bli gastronomisnobb här … en skvätt grädde, en skvätt kalvfond, en skvätt rosévin som var kvar från fyndet hos Kalle i Backen och lite salt och peppar och så. När det kokat klart silade vi såsen, spädde på med färsk dragon och säkert en hel del till som jag glömt vid det här laget … jo, bacontärningar och lök, uppstekta vid sidan av. Sen blandade vi alltihopa, kanin, sås och bacon och lök, en skvätt till av det ena och det andra och faktiskt också en skvätt vitt vinägerifierat vin som stod kvar på diskbänken efter pilgrimsmusslorna förra lördagen.
De musslorna blev godare än både kaningrytan och auberginegrytan tillsammans, men jag minns inte alls hur det gick till.