Postala, elektorala och andra triviala djupsinnigheter

Det är de djupsinniga tankarnas dag idag.
De uppstod i kön på postkontoret när jag väntade på att få skicka ett brev rekommenderat. Under tiden jag köade kunde jag betrakta utbudet av vadderade kuvert, museala föremål ur det franska postväsendets stolta historia och pedagogiska broschyrer på fjorton språk.
Här finns numera också en storbildsskärm med TV-utsändningar att vila ögonen på. Man har man gjort vad man kan för att möta kunden; för att bemöta kunden. Och postexpeditörerna sitter vid vanliga skrivbord, med Windows och Explorer, man kan ta dem i hand och önska dem en Bonne Soirée efter fullgjort ärende. µ
Jag hoppas att svenska posten snart åker hit på ett studiebesök.
Jag saknar alla snälla postfröknar och postfarbröder som sålde frimärken till mig när jag knappt nådde upp till disken och hade skrivit ett vykort till Faster Greta i Tranås för att tacka för alla julklappar.
I kön på postkontoret idag kom jag att filosofera över hur man gör för att skicka ett rekommenderat e-mail. Man klickar på ett rött utropstecken, rusar till nästa möte och hoppas på ett svar när man kommer tillbaka. Men om icke? Då kan man telefonera. ”Abonnenten ni söker ägnar sig just nu åt andra saker.” Och vem gör inte det? Själv är jag urslarvig med att koppla bort min tillfälliga franska anknytning.
Idag på postkontoret kom jag att tänka på att ett klassiskt postalt rekommenderat brev på något sätt visar att man gjort vad man kunnat för att meddela sig. Man slipper den där känslan av att ha skickat ut någonting i cyberrymden och undrar ”is there anybody out there”?
Jag har inte fått mitt röstkort ännu. Det är någonting som inte riktigt fungerar i postgången från min hemadress ädla postnummer och det jag nu tillfälligtvis härbergerar som mitt. Så jag mejlade Valmyndigheten idag och strax ringde en värmlännings varma röst i kundmottagningen upp mig och tog sig an mitt elektorala ärende. Han hjälpte mig att inse att mina chanser att rösta on site – antingen på konsulatet i Nantes, eller på ambassaden i Paris – är helt rökta. Deras öppettider är inte alls kompatibla med mina. Nu ska han redan ha skickat ett slags brevröstarpaket, särskilt anpassat för backpackers och oss andra tillfälliga rymlingar. Den varma värmländska rösten hade nog inte valt franska som tillval i skolan för han frågade flera gånger om man kunde stava till Angers som man stavar angers på engelska. Och det är klart att man kan. Och så sa han att om jag hade den minsta fråga om någonting; förutom hur man stavar till Angers, så var jag välkommen att höra av mig igen. Kanske har han varit här redan, inkognito, tänkte jag, han var i alla fall en mästare på att möta kunden, på att bemöta mig.