Med tankarna i Vestlandet

För några år sedan, när lilla Milla var knappt ett år och jag kallade henne Baby M, köpte jag ett underställ till henne i julklapp.
Ett underställ!?
Ja.
Jag hittade det här i mitt lokala förortscentrum, några kvarter bort.
Det blev ett underställ för ja, hon hade redan allt.
Spets och krås och tyll och sött och rosa.
Det gulligaste babylika hon fick var ett julklappsrim om understället/ att ha i ur och skur/ på tur/ oppepå Gullfjället.
Det heter så, ett av fjällen som omger Bergen där hon bor den lilla.
(Fast idag är hon snart fem och dryga metern lång).
Jag tog med mig det där understället till julaftonsfirandet på Unneland i Bergen och paketet öppnades.
Leendena spreds i värdfamiljen.
Det visade sig att stället jag köpt kom från ett ställe knappt ett par tre hundra meter bort.
Det kom från det anrika Janus som har ett kultursenter med fabrikksutsalg i Espeland, precis på väg till barnhagen som Baby M gick i på den tiden.

Idag har jag gjort en liknande affär.
Kan man kanske säga.
Typ.

Lilla Milla bor idag en bybanestation eller två från Nesttun som är en stadsdel i Bergen.
Och i Nesttun fanns det fram till 1959 – om jag nu googlat och fattat saker och ting rätt – en möbelfabrikk där ett par Brødrene Sørheim verkade.
Där byggdes matbord, stolar och avställningsbord.
Kanske annat också.
Inte sa man väl sideboard på den tiden?
Nuförtiden säljs det ett och annat ur deras produktion på svenska auktionssajter och idag ropade jag in ett av deras teakbord.
Det är så flott.
Två meter långt, åtti högt, fyrti djupt. Gracila ben.
Teak – sa jag det?
Jag är extra glad för budgivningen drog inte iväg de sista tre minuterna som det annars ofta gör.
Jag fick bordet till ett pris nästan lika gracilt som bordet självt.

Och apropå
På jobbet tidigare idag kom jag att prata med ett par kollegor om våra semestrar.
Vi hade alla tre varit i Norge och vi var alla lika hänförda och fann oss snart inbegripna i en diskussion om fjordar, en hade varit i Odda och Hardangerfjorden, en annan i Lysefjorden och jag tjattrade glatt om Otternes och Stegastein och Flåm och Kinsarvik hur alldeles makalöst magiskt allt det där är.

Och vi längtar alla tillbaka och jag kom att tänka på när lilla Milla var här i slutet av maj på en egen roadtrip och det var ovanligt varmt och vi åkte ut till Dalarö – som är platt som en pannkaka. 

Där drabbades hon av akut hjemlengsel mitt i tropikvärmen.
Jag frågade henne vad hon saknade mest.
Fjällen, svarade hon. Jag saknar fjällen.