Friday blues

Är det någon mer än jag som inte har fått upp den där sommarkänslan ännu?
Som inte heller har fattat att det faktiskt drar ihop sig mot semestertider?
Jag är beredd att ställa in hela kalaset – utom förstås när lilla Milla kommer hit med morsan sin i släptåg. Då ska jag visa att det minsann kan regna även i de här trakterna och att vi också kan få håret fönat av naturens mäktiga blåst.
SMHI ser inget annat än gråväder framför sig, månad efter månad, juli efter juni, och som det vetenskapliga väderorakel det är bör det väl veta.
Väderrekorden är de enda som verkligen blomstrar.
Superlativen flödar.
Det är det kallaste, gråaste, blötaste, blåsigaste, regnigaste på hundra år, på två hundra år, på alla år statistiken känner till.
Det är mörkt på så många himlar just nu, den finansiella, den politiska, den humanistiska.
Det är otäcka ovädersmoln som drar fram lokalt över Europa.
Igen.
Tidigare i eftermiddag drog en ambulans fram över E4:an och lämnade Little Old Lady på Babels Hus.
Igen.
Vi talades vid nyss och hon hade just checkat in på ett rum.
Håll hårt i plånboken, sa jag, vi ses i morgon.
Ute blåser det, asparna darrar.
Mer regn är på väg in över sjön.