Undrar, försöker förstå.
Så låt mig leka en stund.
Nu leker jag doktor, jag leker husläkare.
Klockan är åtta på morgonen, ute regnar det, min första patient kommer strax.
Vad vill hon då, asch då, bara en liten allergi.
Gäsp.
Vad är det nu för gnäll jag ska få lyssna på ?
Jag är utarbetad och trött, min svärmor tjatar, hunden har fått diabetes, min fru har stuckit till Florida med en silverhårig kryssningsmiljardär. Mina tonåriga lymlar driver runt. Klinikchefen tjatar, vi måste hinna med fler patienter per tidsenhet.
Alla har influensa, alla har vinterkräksjuka, det har regnat i sex veckor.
Jag behöver semester, hela byn behöver semester, jag behöver sex veckor på en playa i Thailand.
Nu kommer hon, dagens första patient.
Hon påstår att hon är allergisk mot fisk sedan en vecka tillbaka, det finns ingenting som tyder på det, hon säger att hon har varit på närakuten i helgen, det finns ingenting som tyder på det, det står inte i någon journal, det har väl inte hunnit in i systemet.
Hur ska jag då kunna veta?
Jag säger det, vi ska inte göra någon allergiutredning, inga pricktester.
Hon tjatar, hon tjatar hon också, varför måste alla kvinnor alltid tjata så förbannat?
Hon har med sig två fullskrivna A4:a sidor, har väl suttit och förberett sig hela natten, hon läser högt ur dem, det är en kaskad av fiskallergiska reaktioner och fläskläppar och nässelutslag hon hivar ur sig.
Det är visst mögel i hennes badrum.
Påstår hon, hon pladdrar på om att badrummet ska renoveras, hyresvärden vet att det är problem med fukt, men om det är mögel eller inte, det vet ingen.
Hon är rädd säger hon, rädd för att hennes unge ska drabbas av jag vet inte vad, hon vågar inte åka hem, hon tjattrar oavbrutet, hysteriska fruntimmer är det sista jag vill ha omkring mig.
Hon vill att jag ska skriva på ett papper, ett sånt där jävla papper som ska föranleda en utredning och eventuell mögelsanering.
Hon får allergiska reaktioner bara hon sticker in huvudet i sin lägenhet.
Säger hon.
Hon vågar inte vara där alls längre.
Hon vågar inte ha sin dotter där.
Va fan är detta?
Donnan har ätit fisk, that’s it.
Jag har lust att be henne fara och flyga, jag är inte så trevlig, jag märker det, jag är till och med nonchalant, arrogant, jag vet det, men va fan. Hon tjatar så det knakar i huvudet, jag blir galen. Är alla kvinnor galna?
Hon har varit konstant förkyld i sex veckor, säger hon, hon har ont i halsen, det har alla, hon har svimmat i mataffären och spytt på gatan, togs om hand av en polis, blev hemkörd, hon säger att hon är utmattad. Det är väl alla småbarnsföräldrar? Vaknätter och en liten unge som också har varit sjuk i sex veckor och varit på akuten och fått penicillin, ja ja, jag ger det till henne också, en kur penicillin, så blir det i alla fall tyst på henne, vi tar några halsprover, det tar tre veckor innan de är klara, så är jag säker på att i alla fall slippa se henne på de närmaste tre veckorna, om jag inte åkt till Thailand innan dess och skaffat mig en kvinna som inte tjatar så förbannat.
*
Nu leker jag receptionist, jag jobbar hos den här husläkaren.
Jag ser en ung kvinna i kön fram till mig, hon pratar i telefonen och gråter, hon ser blek och matt ut, glåmig och slutkörd, svullen i ansiktet. Hon snörvlar och hostar och hennes röst sviker henne, hon tar sig om halsen, hon har ont. Någon pratar som en kulspruta i hennes telefon, jag kan höra en upprörd röst, men jag hör inte vad rösten säger. Den unga kvinnan säger ja, ja, ja, jag ska, jag ska, jag ska, sluta tjata säger hon, gång på gång.
Nu är hon framme hos mig, hennes röst håller knappt, hon ser uppgiven och förtvivlad ut. Hon säger att hon vill ha en blankett för klaga, hon tycker att hon blivit illa behandlad av sin husläkare. Jag säger att jag inte kan hjälpa henne. Hon nickar och ger sig iväg. Jag har lust att hålla henne kvar, att berätta för henne att hennes husläkare inte är vid sin fulla vigör, inte just nu, att hans fru har gått ifrån honom. Men sånt kan jag ju inte säga. Jag skulle kunna råda henne till att byta husläkare, men sånt kan jag ju inte heller säga. Dessutom tar det en månad och jag förstår att hon behöver hjälp fortare än så.
Om jag vore läkare, och om jag kunde, skulle jag ge henne ett par veckors sjukskrivning så att hon finge återhämta sig. Skicka henne till Rhodos. Hon ser så skör och bräcklig ut att jag är rädd att hon inte håller ihop ens den tid det tar att gå ner till bussen, eller till bilen, om hon kör bil.
*
Nu har jag slutat leka, nu är jag jag, jag är mamma till Lilla C, hundra mil bort.
Jag är en lejonhona, det är inte på lek.
Min unge ska fan i mig få en allergiutredning, om man förvandlas till en Botoxprimadonna på ett par sekunder, och färgas i nässelutslag så fort man kliver över tröskeln till sitt hem, det hem som har kända fuktskador, så är det väl orsak nog att reda ut?
*
Fröken Millas farmor gick på samma linje och ryckte genast ut med full kraft.
Styrde och ställde, donade och fixade.
Såg till att Lilla C snabbt som en blixt kom till en annan läkare, en annan husläkare, en som dock inte kunde köra över primärläkarens intelligenta beslut från imorse.
I skrivande minut har Lilla C av två oberoende läkare konstaterats vara förkyld sen sex veckor och ha svullna halsmandlar, men feberfri.
En klinisk diagnos, iskallt korrekt.
Ingen sjukskrivning, ingen allergiutredning.
Inga underskrifter på dokumenten till hälsovårdsnämnden.
Jag är så jävla trött mamma, sa Lilla C. Och jag vågar inte åka hem, tänk om det händer igen.
Jag sa:
Åk hem, ta någon med dig. Låt det hända igen, åk direkt till akuten på det stora universitetssjukhuset, inte till den lilla närakuten runt hörnet.
Det kanske var idiotiskt sagt, jag vet inte.
Så låt mig leka en stund.
Nu leker jag doktor, jag leker husläkare.
Klockan är åtta på morgonen, ute regnar det, min första patient kommer strax.
Vad vill hon då, asch då, bara en liten allergi.
Gäsp.
Vad är det nu för gnäll jag ska få lyssna på ?
Jag är utarbetad och trött, min svärmor tjatar, hunden har fått diabetes, min fru har stuckit till Florida med en silverhårig kryssningsmiljardär. Mina tonåriga lymlar driver runt. Klinikchefen tjatar, vi måste hinna med fler patienter per tidsenhet.
Alla har influensa, alla har vinterkräksjuka, det har regnat i sex veckor.
Jag behöver semester, hela byn behöver semester, jag behöver sex veckor på en playa i Thailand.
Nu kommer hon, dagens första patient.
Hon påstår att hon är allergisk mot fisk sedan en vecka tillbaka, det finns ingenting som tyder på det, hon säger att hon har varit på närakuten i helgen, det finns ingenting som tyder på det, det står inte i någon journal, det har väl inte hunnit in i systemet.
Hur ska jag då kunna veta?
Jag säger det, vi ska inte göra någon allergiutredning, inga pricktester.
Hon tjatar, hon tjatar hon också, varför måste alla kvinnor alltid tjata så förbannat?
Hon har med sig två fullskrivna A4:a sidor, har väl suttit och förberett sig hela natten, hon läser högt ur dem, det är en kaskad av fiskallergiska reaktioner och fläskläppar och nässelutslag hon hivar ur sig.
Det är visst mögel i hennes badrum.
Påstår hon, hon pladdrar på om att badrummet ska renoveras, hyresvärden vet att det är problem med fukt, men om det är mögel eller inte, det vet ingen.
Hon är rädd säger hon, rädd för att hennes unge ska drabbas av jag vet inte vad, hon vågar inte åka hem, hon tjattrar oavbrutet, hysteriska fruntimmer är det sista jag vill ha omkring mig.
Hon vill att jag ska skriva på ett papper, ett sånt där jävla papper som ska föranleda en utredning och eventuell mögelsanering.
Hon får allergiska reaktioner bara hon sticker in huvudet i sin lägenhet.
Säger hon.
Hon vågar inte vara där alls längre.
Hon vågar inte ha sin dotter där.
Va fan är detta?
Donnan har ätit fisk, that’s it.
Jag har lust att be henne fara och flyga, jag är inte så trevlig, jag märker det, jag är till och med nonchalant, arrogant, jag vet det, men va fan. Hon tjatar så det knakar i huvudet, jag blir galen. Är alla kvinnor galna?
Hon har varit konstant förkyld i sex veckor, säger hon, hon har ont i halsen, det har alla, hon har svimmat i mataffären och spytt på gatan, togs om hand av en polis, blev hemkörd, hon säger att hon är utmattad. Det är väl alla småbarnsföräldrar? Vaknätter och en liten unge som också har varit sjuk i sex veckor och varit på akuten och fått penicillin, ja ja, jag ger det till henne också, en kur penicillin, så blir det i alla fall tyst på henne, vi tar några halsprover, det tar tre veckor innan de är klara, så är jag säker på att i alla fall slippa se henne på de närmaste tre veckorna, om jag inte åkt till Thailand innan dess och skaffat mig en kvinna som inte tjatar så förbannat.
*
Nu leker jag receptionist, jag jobbar hos den här husläkaren.
Jag ser en ung kvinna i kön fram till mig, hon pratar i telefonen och gråter, hon ser blek och matt ut, glåmig och slutkörd, svullen i ansiktet. Hon snörvlar och hostar och hennes röst sviker henne, hon tar sig om halsen, hon har ont. Någon pratar som en kulspruta i hennes telefon, jag kan höra en upprörd röst, men jag hör inte vad rösten säger. Den unga kvinnan säger ja, ja, ja, jag ska, jag ska, jag ska, sluta tjata säger hon, gång på gång.
Nu är hon framme hos mig, hennes röst håller knappt, hon ser uppgiven och förtvivlad ut. Hon säger att hon vill ha en blankett för klaga, hon tycker att hon blivit illa behandlad av sin husläkare. Jag säger att jag inte kan hjälpa henne. Hon nickar och ger sig iväg. Jag har lust att hålla henne kvar, att berätta för henne att hennes husläkare inte är vid sin fulla vigör, inte just nu, att hans fru har gått ifrån honom. Men sånt kan jag ju inte säga. Jag skulle kunna råda henne till att byta husläkare, men sånt kan jag ju inte heller säga. Dessutom tar det en månad och jag förstår att hon behöver hjälp fortare än så.
Om jag vore läkare, och om jag kunde, skulle jag ge henne ett par veckors sjukskrivning så att hon finge återhämta sig. Skicka henne till Rhodos. Hon ser så skör och bräcklig ut att jag är rädd att hon inte håller ihop ens den tid det tar att gå ner till bussen, eller till bilen, om hon kör bil.
*
Nu har jag slutat leka, nu är jag jag, jag är mamma till Lilla C, hundra mil bort.
Jag är en lejonhona, det är inte på lek.
Min unge ska fan i mig få en allergiutredning, om man förvandlas till en Botoxprimadonna på ett par sekunder, och färgas i nässelutslag så fort man kliver över tröskeln till sitt hem, det hem som har kända fuktskador, så är det väl orsak nog att reda ut?
*
Fröken Millas farmor gick på samma linje och ryckte genast ut med full kraft.
Styrde och ställde, donade och fixade.
Såg till att Lilla C snabbt som en blixt kom till en annan läkare, en annan husläkare, en som dock inte kunde köra över primärläkarens intelligenta beslut från imorse.
I skrivande minut har Lilla C av två oberoende läkare konstaterats vara förkyld sen sex veckor och ha svullna halsmandlar, men feberfri.
En klinisk diagnos, iskallt korrekt.
Ingen sjukskrivning, ingen allergiutredning.
Inga underskrifter på dokumenten till hälsovårdsnämnden.
Jag är så jävla trött mamma, sa Lilla C. Och jag vågar inte åka hem, tänk om det händer igen.
Jag sa:
Åk hem, ta någon med dig. Låt det hända igen, åk direkt till akuten på det stora universitetssjukhuset, inte till den lilla närakuten runt hörnet.
Det kanske var idiotiskt sagt, jag vet inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar